Knottfabriken i lahälla

De första uppgifterna som jag vet är från 1700-talet. stenindustriepoken kan sägas börja vid ungefär mitten av 1800-talet. I bohuslän är de första beläggen från 1840-talet, då stenhuggning kan beläggas till Malmön, Hjälmedal, Lysekil och Spjösvik. I norra Bohuslän är de första beläggen från 1870-talet. Då hade stenhuggningen på allvar börjat få industriell karaktär, och etableringen i norra Bohuslän skedde genom storskaliga bolagsetableringar. Krokstrand är det främsta exemplet på detta.

Stenhuggarsamhället Ramsvik ligger väster om Sotenkanalen nära Hunnebostrand. Samhället uppkom i samband med att fredrikstads stenindustri startade brytning i området. Marken arrenderades, stenhuggarfamiljernas bostäder låg på ofri grund och ägdes från början av bolaget. Samhället är unikt, eftersom det fortfarande bär så många spår av stenhuggarepoken. Flertalet hus ägs fortfarande av släktingar till de stenhuggarfamiljer som en gång bodde i husen, moderniseringar och renoveringar har skett på ett varsamt sätt. Många av de nuvarande invånarna bär med sig minnen och berättelser från stenhuggarepoken och det finns ett stort värde i att försöka samla och bevara all den immateriella kunskap som finns att tillgå. På arkeologidagen vandrar vi i Ramsviks historia. Turen går genom samhället, stenbrotten och lastplatserna. Vi talar om historien, i det lilla och i det stora. Om kroppsarbete och ideologi, om jämlikhet och broderskap men också om systerskap. Vi hoppas också att det blir tid för nutiden och inte minst framtiden.

C.A. Kullgren och kanalbyggaren Nils Ericson(bror till uppfinnaren John Ericsson) startar stenhuggeri på Malmön 1842 på Draget(Sveriges första granitstenhuggeri) Verksamheten bedrevs till en början i mindre omfattning med endast 10-20 anställda det första decenniet och i kronofogdens rapport år 1850 omtalas att inom Sotenäs härad & Malmön har börjat bearbetas ett stenbrott derifrån årligen flere skeppslaster av huggen granit försändes till utländska orter, särdeles till London och Hamburg. De första stenhuggarna som kom till malmön var, enligt de gamlas berättelser, livstidsfångar från Varbergs fästning. Stenhuggeriyrket hade de lärt sig i fängelsets Stenbrott, som sedermera arrenderades av Kullgrens Enka under åren 1855-1882.

Under mitten och slutet av1800-talet var det periodvis hungersnöd i Sverige och allt fler människor emigrerade. Men en del sökte sig också till den växande stenindustrin i Bohuslän och dessa stenarbetarna kom huvudsakligen från Blekinge, Skåne, Småland och Halland. En del av dem var också yrkeskunniga då granit tagits ut på vissa platser redan tidigare. Under den öfrsta tiden var de flesta utsocknes stenhuggarna ogifta, men efter några årtionden blev det vanligt att hela familjer kom flyttande. Detta innebar i sin tur att nettoemigrationen från bohusläns kustbygder var obetydlig. Mekaniseringsgraden var påfallande låg och stenhuggaryrket krävde hantverksmässig skicklighet. Fabriksliknade anläggningar var ovanliga ända fram till andra världskriget och småbrotten var de vanligaste enheterna, även om storbrotten kom till redan på 1880-talet.

Det är först på 1890-talet som stennäringen växte sig så stor att den kom att dominera näringsliv och socialt liv på flera orter. En antydan om hur stor denna näring var, är att i Hunnebostrand hade över hälften av befolkningen sin försörjning av stenindustrin. Socknar som Brastad, Lyse och Malmön hade en motsvarande andel stenindustriarbetare på mer än 40 %. Stenindustrin var exportberoende och kom att drabbas av återkommande lågkonjunkturer. Detta skedde framför allt under världskrigen, men även svängningar i världsekonomin påverkade livet i stenhuggarsamhällena. En intressant aspekt av stenindustrin är den mångfald av företagsformer som förekom, och även idag förekommer. Stenbolagen kunde äga eller arrendera egna berg, men de kunde också agera uppköpare och köpa sten direkt från stenhuggare eller mindre bolag. Det förekommer tidigtuppgifter om kooperativt drivna brott, och uppgifter om arbetare som högg i fria berg. När fackföreningar bildats förekom det även att dessa arrenderade berg, där medlemmarna kunde hugga sten. Detta användes som en medveten facklig taktik för att kunna dryga ut strejkunderstöd vid konflikter.

Under 1860- och 1870-talet började efterfrågan att öka på den bohuslänska graniten. Främst är det gatsten för tysk och dansk marknad, men även byggnads- och monumentsten efterfrågades. Under slutet av 1800-talet var det en markant uppgång i tillverkning av kantsten för utbyggnaden av gator, vägar och spårvägslinjer vid urbaniseringen av Europas större städer. Till en början var det med andra ord främst storsten, kajsten, blocksten, byggnadssten osv som bröts och i huvudsak exporterades för kanaler, broar, dockor, slussar, hamnar och befästningar. Dessutom förekom också leveranser av monument och monumentsten, socklar, arkader, monument för statyer etc. Under första världskriget upphörde en stor del av produktionen under en period men tog sedan fart igen för att uppnåen kulmen under högkonjunkturen i slutet på 1920-talet.som inte överträffades senare. 1930 inträffade så den ekonomiska världskrisen som också skakade hela stenindustrin med omfattande arbetslöshet. Verksamheten tog successivt fart igen och under 1950-talet gjordes även experiment med jetbränning som innebar att syrgas och fotogen förbrändes under högt tryck med hög temperatur vilket gjorde att graniten smälte. Nya material för bl.a. vägbyggnation kom därefter fram som ersatte graniten och 1977 lades verksamheten ner helt på Bohus Malmön och de sista inventarierna såldes vid auktion den 20/12.

Under 1889 gjordes försök att samordna stenarbetarna i ett nationellt fackförbund. Det dröjde dock till 1896 innan en central facklig organisation bildades, Skandinaviska stenhuggareförbundet. Det dröjde mindre än två år innan denna avlöstes av nationella förbund. I Bohuslän bildades de första fackföreningarna i Heestrand, Hjälmedal, Hunnebostrand, Härnäset, Lysekil, Malmön, Norra Grundsund och Tuntorp. Efter kritik mot förbundets fackliga taktik, splittrades stenhuggarförbundet 1910. Den syndikalistiska fackföreningen SAC bildades, och SAC fick en stor anslutning av stenhuggare från bohuslän.

De mest intressanta byggnaderna från epoken är utan tvekan Folkets hus. Det byggs en mängd Folkets hus i Bohuslän under 1900-talets första decennium och senare även under 1920-talet. Dessa kom att utgöra en bas i organiseringen av livet i stenhuggarsamhällena. En del av dem kom att utvecklas till kommunalhus. Funktionerna som ett Folkets hus kunde fylla var många. Förutom de mer självklara som möteslokal för fackföreningar och festlokal, var exempelvis bibliotek, affär och barnbespisning vanliga företeelser. För en studie om det sociala samhället - stenindustriepokens immateriella kulturarv - blir därför Folkets hus centralt. En del av mytbildningen rör stenhuggarnas radikalitet och strejkvillighet. Den fanns nog, men de två stora konflikterna inom stenindustrin - 1900 års strejk/lockout inom kantstensindustrin och 1904 års inom gatstensindustrin - förorsakades båda av att arbetsgivarna ville sänka lönerna, i ett av fallen med upp till 30 %. Konfrontationspunkter kom att bli lastplatserna. De mest omskrivna konflikterna gäller just lastning av båtar, i exempelvis Vrångebäck och Vinbräcka där beskjutning och stenkastning förekom.

Norra bohusläns fina granit fanns precis vid havet, det var alltså inga problem med utskeppningen. Fartyg lastade med sten gick iväg till många länder, främst i Västeuropa, men också till andra världsdelar. Så mycket som nittio procent av stenen exporterades. Tyskland var största kunden, därnäst England. Andra viktiga avsättningsländer var Danmark och Belgien; mer sporadiskt Ryssland, Frankrike, Holland, Mexiko, Kuba och Argentina. År 1911 var toppåret för Argentina-handeln, med 110 000 ton.

Gatsten:

Argentina var också en viktig kund under 1930-talet, då andra länder hade svårigheter på grund av depressionen. Granitexporten har varit oerhört konjunkturkänslig. Stenindustrin var en mångmiljonhantering redan vid sekelskiftet 1900, granit för närmare 3,5 miljoner kronor skeppades då ut från Bohuslän. 1914 hade siffran mer än fördubblats, och motsvarade en halv miljon ton huggen granit. Första världskriget medförde en rejäl svacka, men några år in på 1920-talet hade exporten återhämtat sig.

Den absoluta höjdpunkten kom 1929. Exportvärdet sprang då upp till 15 miljoner kronor. Huvudprodukten var gatsten 850 000 ton. Sedan var storhetstiden över depressionen och andra världskriget urholkade branschen, senare följde konkurrens från andra material som asfalt och betong. Men fortfarande finns stenhuggare i bohuslän! Huvudaktören är i dag

Bohusläns kooperativa stenindustri, ett stabilt företag Mest producerar man för den svenska marknaden, men det förekommer också export av specialprodukter till danmark och tyskland. Den gamla huvudproduk-ten gatsten importeras i dag från portugal, och kantsten importeras från Kina.

Arbetet som stenhuggare var tungt, farligt och betalningen var minimal. Man arbetade på ackord och en skicklig stenhuggare kunde försörja sig och sin familj, en mindre skicklig fick det mycket svårt att försörja sig. Till en början stod man ute i regn och kyla, ibland med ett enkelt vindskydd. Senare fick en hel del arbetare möjlighet att arbeta inomhus, då uppträdde problemet med stendammlunga istället. Missbruk av sprit och pokerspel bland stenhuggarna gjorde att familjen ofta fick leva under mycket svåra föråhllanden. Den första nedgången kom vid första världskriget, en ny vid andra och slutligen gjorde asfalteringen av gator och vägar stenarbetarna överflödiga.

Den tidens stöd som kallades AK-arbeten, drog i gång bygget av Sotenkanalen och Svinesundsbron. Just Svinesundsbron konstruerades så att mycket byggnadsmaterial av sten gick åt. Detta just för att jämna ut arbetslösheten bland stenarbetarna som tidvis var mycket svår. Andra vanliga AK-arbeten var vägbyggen som vid denna tidpunkt krävde mycket manuellt arbete, eller som tidigare nämndes trädplantering.

Så här kunde det se ut från krutet kom fram till 70-talet: Hur går det till i stenhanteringen, när någon beställer sten? Då är det sprängning och ta ut råblock. Det var att borra tätt med hål och så svalla först. Vad betyder svalla? Liggande hål, vågrätt in i berget, oftast var det ett naturligt slag kanske tio meter bort. Hålen skulle då vara ungefär nio och en halv meter in i berget och så fyllde man det med krut, propp och krut igen. Gick det bra så sprack den borta vid slaget och lossnade från bergväggen. Det var två som satt på två plank och så satt en med foten på borrmaskinen och tryckte mot den andre, dammet stod som ett moln omkring huvudet. Det kunde vara vid en bergvägg som var tio meter hög. vad gör man efter att ett sådant där stort stycke har lossnat? Det var samma igen, bygga ställningar borra hål och svalla och skjuta högre upp i stycket tills det var i bitar som det skulle vara, sedan tog man blocken med kran dit dom skulle, där fortsatte man med att kila och hugga ner i mindre bitar. Kantjärn användes, en slog med slägga och en höll i. Till sist var det en mejsel som användes för att ta bort bucklor som skulle bort. Det fick inte vara några bucklor på stenen.

FAKTA:
För att bli stenarbetare tar det ca: tre till fem år att lära sig yrket. Borra spränga, kila, klyva, hugga, mejsla, slipa.
Man lärs i regel upp på plats.
En stenhuggare gjorde ca: 800 knott per dag om det gick bra, en duktig stenhuggare kunde nå det dubbla, detta var omkring 1965 som siffrorna grundar sig! Vad tjänade dom? Omkring 1 öre per knott låg dom på ungefär i rixö, stenhuggarna var inte särskilt högavlönade 800 knott blev ungefär 8Kr på en dag, telearbetarna låg på ungefär 4,34 Kr/Tim bara så ni förstår skillnaden. Det finns ca: 150 aktiva stenhuggare i vårt län i skrivande stund och ca: 70 stenhuggare i Bohusläns Kooperativa Stenindustri, på sju olika platser.
Jag ber om ursäkt om jag har dåligt med bilder, men jag har faktiskt hittat lite bilder från ett annat ställe också, det är bara att njuta av dom fina bilderna.

Stenbrotten i ävja, Skärholmen och Näsinge samt Rabbalshede sysslar enbart med förädling av sten. Ävjagraniten är en utpräglat hård granit med bra klyv, vilket lämpar den särskilt väl till råkilade produkter som kantsten, blockstensmur m.m. Näsinge är graniten mer lättarbetad vilket gör den mer lämplig för maskinbearbetning. I skärholmen producerar dom produkterna som ställer maximala krav på precision och kvalitet. I kungshamn & otterbäcken finns deras egna importhamnar, allt importmaterial går hit eller ibland transporterar dom direkt till kund. En sammanfattning av bolaget är att dom har två stenbrott, tre stenhuggerier och två importhammnar, försäljningsbolaget heter
Bohus Gatsten & Kantsten AB Webbsida: http://www.bohus-gatsten.se E-post: info@bohus-gatsten.se Bolaget startade stenproduktionen redan 1926 i Bohuslän.

Lite ur deras produktutbud: Blocksteg, blockstensmur, granitmur, beklädnadsgranit, stolpar, belysningsstolpe, granitblock, gångbanehällar, avtäckning m.m.

Foton: blocksteg, blockstensmur, granitmur, gångbanehällar, avtäckning

Det här var en sammanfattning av hela stenens historia! Idag använder man lastmaskin istället för kran och det avänds även grävmaskin...